Ett hus i Nederborg
Mot alla odds blev Lindgrens hemställe mitt allhelgonakvällen 2009. "Mitt" är ju inte riktigt sant förstås - än så länge äger banken huset och en släktgård äger man ju inte heller - den får man i bästa fall låna en stund på jorden och försöka förvalta efter bästa förmåga...
Huset i Nederborg byggdes 1884 till min farmors far (Olérs Erik Larsson) och dennes syster Britta, för att bedriva handel och bageriverksamhet med anställd personal i huset. En av dessa anställda fattade bagarn tycke för och det resulterade senare i både äktenskap och barn -det vill säga min farmor Anna och hennes lillasyster Karin.
Olérs Erik Larsson "Bagarn" med familj fortsatte att bo
och baka i huset och bagarns syster Britta ärvde istället Olérs ursprungliga hemställe - med gångavstånd från bageriet. Brittas ättlingar driver än idag gården vidare med potatisodling som huvudinkomst. Efter Bagarn tog min farmor Anna över huset i Nederborg tillsammans med sin man Karl- Adrian (som var skräddarmästare) och förutom farfars skrädderi, så startade farmor caféverksamhet i huset - även kallad "Skräcken" Öknamnet lär har uppkommit på grund av alla ungdomar som gärna besökte Lindgrens Café. Farmor höll öppet mellan kl. 11.00 till 11.00 på kvällarna. Hon fick dispens för att ha öppet så sent, för det var ett givet stopp på väg hem från en biografen. Fotbollsplanen som på den tiden låg vägg i vägg med Caféet var väl besökt och under fotbollsmatcher sålde farmor korv med bröd genom en lucka i fönstret på "Bryggstugan". Farmor och farfar fick 6 barn varav 4 av dem fortfarande lever. Faster Anngret är äldst och "minstingen" Lars-Gunnar - min pappa har även han växt upp i huset och gör det hela extra roligt naturligtvis.
Huset kallas fortfarande för "Lindgrens" av Nåsborna trots att ingen Lindgren hade bott i huset på 25 år - ända sen farmor dog och huset såldes ur släkten. Inte förrens nu - som om huset stått och väntat på att en Lindgren skulle flytta in igen (åtminstone vill man ju inbilla sig det)
Och som en skänk från himlen ville min släkting (farmor Annas systerson flytta in och dela huset med mig. Han hjälper mig med allt och mer dätill- vete sjutton hur det skulle ha gått annars... Så för närvarande huserar 3:e, 4:e och 5:e generationen i huset. Min pappa som från början var helt emot husköpet hjälper mig nu med allt det jag inte kan göra själv (och det är ju en hel del det)
första återseendet på 25 år - gräs upp till halva bildörrarna, men annars var allt sig likt
(tack och lov för det)
Lukterna var de samma: Gammalt, kärt och nött. Märkligt hur många minnen som plötsligt vaknar till liv tack vare några välbekanta dofter...
Jag visste att första året skulle bli värst - ett riktigt hundår. Det första min egen sambo gjorde var att rensa husets hängrännor och stuprör. Vintern som följde blev en riktig vargavinter med långa perioder med över - 30 grader kallt. Jordvärmeanläggningen var ineffektiv och hade 2 st. oförklarliga driftstopp, som tur var upptäcktes båda stoppen med detsamma. Vaknar man av att nästippen är kall - då vet man att något är galet- tur det fanns ved att ta till...
Trots stora mängder med snö höll taken för belastningen - tur att de kunde bygga hus förr i tiden!
Det är även en stor tillgång att huset har sina kakelugnar kvar och den öppna spisen i vardagsrummet med en kamininsats. Min första tanke var att ta bort den lilla fula svarta kaminen, men den värmer upp två rum på nolltid och håller värmen länge, så jag får väl offra det estetiska värdet - och nöja mig med Bryggstugans stora öppna spis i stället - när behovet att se levande lågor slår till...
Även ved/oljepannan finns kvar i husets källare och den kan man gå över till om jordvärmeanläggningen inte riktigt räcker till eller skulle gå sönder av någon anledning. Jordvärmeslingorna är nedgrävda i åkern mellan huset och älven och under våren 2010 luftades systemet så nu är det bara att hoppas att anläggningen blir mer effektiv och energisnål framöver.
Som ett naivt barn inbillar man sig alltid att man ska hinna med mycket mer än vad man i verkligheten gör. På senvintern blev i alla fall vardagsrummet ommålat och det känns skönt att åtminstone ett rum fått en ansiktslyftning. Jag vill ha ljusa färger som passar husets karaktär och eftersom jag inte tycker om "sjukhusvitt",
så föll valet på en bruten vit färg - "Stockholmsvitt".
Det blev mycket bra och harmoniserade till och med färgerna på spisens marmorskiva. Ironiskt nog hittade vi farmors tapet bakom rummets element och den Stockholmsvita färgen låg inte långt ifrån farmors grå/vita tapet...
Något jag däremot inte riktigt hade räknat med var tvunget att prioriteras - helt nödvändigt enligt pappa. Över 30 st. träd sågade han och sambon ner på södersidan om uthuset och norrsidan om boningshuset samt hela källarkullstomten (som mer hade börjat likna en djungel än en tomt mitt i byn) Det blir mycket ris och sågspån av så många träd.
En granne såg till att frakta bort de stora grenarna och allt sammans lades på byns samlade Valborgskase. En traktor med kap och klyv hyrdes in från en i byn. Ingen av träden kunde sparas tyvärr, för de hade stått så tätt och hade inte grenar runt om - de hade bara grenar åt ett väderstreck och såg helt enkelt inte kloka ut. Träden har stått för nära husen och skuggat taken samt väggarna med mossa och fukt som påföljd. Veden travade vi upp på gammalt vis mot uthusets södervägg. Praktiskt och enkelt vackert...
Jag har tappat räkningen på hur många dagars arbete jag lagt ner på att kratta mig igenom löv, ris och gammalt gräs
